En dag i februari 2022 arresteras Daria Serenko på ett kafé i Moskva när hon just har signerat sin bok »Flickor och institutioner« åt en vän. Hon sätts i »specialförvar« och släpps fri dagen innan Ryssland påbörjar den fullskaliga invasionen av Ukraina. Några veckor senare lämnar hon landet.
»Varje text om terror är en tunn och skör pil som oftast träffar fel eller blir nedskjuten i flykten. Bara några enstaka texter kommer att träffa målet, det är alltid en fråga om mer eller mindre lyckade omständigheter. Man måste använda de försök man har för att öka de samlade chanserna.« Daria Serenko
Pressröster om »Flickor och institutioner«:
»en kort, intensiv, samtidigt tragisk och hysteriskt rolig roman.« Otto Ekman, Ny Tid
»en intelligent satir, skriven med stor tilltro till läsarens förmåga att tillägna sig litteratur.« Sandra Stiskalo, DN
ur Jag önskar mitt hem aska:
»Kriget överrumplade oss mitt i alla skeenden. Vi blev stående blick stilla, avväpnade, ynkliga, hjälplösa och såg hur våra kroppar smälte samman med de minderåriga ockupanternas kroppar, för varje ny dag blev de till svårtydda signaturer av blod på de igensnöade fälten. Medan sammansmältningen pågår upplever jag då och då en dissociation som om jag inte längre var jag, som om jag svävade ovanför min egen kropp, som nu påminner om en skissartad teckning, en satellitbild. Första gången jag gick igenom det här var efter en våldtäkt, nu kommer det tillbaka. Jag sätter mig och transkriberar en intervju med en ukrainsk kvinna som blev våldtagen av ryska soldater förra veckan. Samtidigt lyssnar jag på en mobilinspelning från en polisstation i Ryssland där en rysk kvinna torteras, jag lyssnar uppmärksamt och antecknar för att använda några rader i vår nyhetskanal. »Ditt as, nu får du på käften [otydbart] jag slår ihjäl dig, din jävel!« Jag känner igen den ryska kvinnan på rösten, ukrainskan har jag aldrig träffat. Rösterna liknar varandra och jag är rädd för att förväxla ljudfilerna. Jag får absolut inte blanda ihop dem.«
One day in February 2022, Daria Serenko is arrested in a café in Moscow just after signing her book “Flickor och institutioner” for a friend. She is put in “special detention” and released the day before Russia begins its full-scale invasion of Ukraine. A few weeks later she leaves the country.
“Every text about terror is a thin and fragile arrow that usually misses or is shot down in flight. Only a few texts will hit the target; it is always a matter of more or less fortunate circumstances. You have to use the attempts you have to increase the overall chances.” Daria Serenko
Press on “Flickor och institutioner”:
“… a short, intense, at once tragic and hysterically funny novel.” Otto Ekman, Ny Tid
“… an intelligent satire, written with great faith in the reader’s capacity to take in literature.” Sandra Stiskalo, DN
From Jag önskar mitt hem aska:
“The war caught us by surprise in the middle of everything. We stood stock-still, disarmed, pitiful, helpless, and watched our bodies merge with the bodies of the underage occupiers; with each new day they became hard-to-read signatures of blood on the snow-covered fields. While the merging goes on, I now and then experience a dissociation — as if I were no longer myself, as if I were floating above my own body, which now resembles a sketchy drawing, a satellite image. The first time I went through this was after a rape; now it is coming back. I sit down and transcribe an interview with a Ukrainian woman who was raped by Russian soldiers last week. At the same time I listen to a phone recording from a police station in Russia where a Russian woman is being tortured; I listen carefully and take notes so I can use a few lines on our news channel. ‘You carrion, now you’ll get it in the face [unintelligible] I’ll kill you, you bitch!’ I recognize the Russian woman by her voice; the Ukrainian woman I have never met. The voices are alike, and I am afraid of mixing up the audio files. I absolutely must not confuse them.”
